Fan i helvete vad jag saknar er alla.
det jkänns så konstigt då jag vet att jag intne kommer träffa er mer än en gång om året.

funtar på att dra från Stöllet. Jag hsar varit här alldeles för länge.

Verkligen. 

De har inte ens Systemet.

Det fick mig att verkligen sakna mina nära och kära runt om i världen.
Detta var min första födelsedag någonsin som jag inte firade med mina nära och kära.

Och det fick mig även att inse vilket helvetes år jag haft. 

Att tvingas flytta från alla som någonsin betytt något - till ett sunkigt ställe i Falun, för att förändra mig och bli en good-girl, tvingas fly från mördare och HA till en liten stuga i skogen mitt i ingenstans och vara ständigt rädd och ständigt ensam. Tvingat mig själv till kyrkan flera gånger, för att behöva bevisa för omvärlden att jag är duktig nu. Fått veta att min vän råkat ut för en bilolycka. Varit sjukt paranoid och haft omänskligt dålig hälsa. Att ha blivit portad från min favoritkrog, blivi utnyttjad, anmält en människa för dråpförsök, blivit stalkad, fått omänskligt mycket kritik för min artikel åt Åbo Akademi, nästan drunknat i fyllan, kommit ur ett 2årigt förhållande, blivit både bättre och sämre i kroppen, fått vattkoppor, blivit mordhotad, flyttat tre gånger på fem månader, gått i två skolor på två månader, förlorat hus och vänner på Åland samt att inte ha den blekaste aning om vart jag ska vara i sommar.

 

 

Jag hoppas verkligen att det som hände under mitt 19de år, stannar där. 
För nu vill jag verkligen fortsätta må så jävla bra som jag gjort sedan jag flyttade till Värmland. 

 

Jag är så jävla arg så jag snart har ihjäl någon. Känner hur adrenalinet pumpar sönder mina ådror.
Jag vet att jag inte skulle skriva om känslor här, men ni som känner mig vet att jag försöker kontrollera min ilska.
Det funkar bara om jag får skriva av mig.

Inatt ringde min kompis ambulansen åt oss för han hade svårt att andas och jag har det vanliga, som blivit värre.
I telefonen sa det att bara en av oss fick åka som patient, men att den andre kunde få vård på sjukhuset.
Det tog inte bara länge innan den där jävla ambulansen kom, utan de skulle först tjafsa om att bara en av oss fick åka, trots att hon i telefonen sa till min kompis att det var okej.
Min kompis sa att han inte behövde åka, men att jag behövde.

De kollade pulsen och tog tempen. Jag har förfan en temp hemma. Sedan sa de att ambulansen inte är till för att ringa när man behöver skjuts. WTF?! HADE DET FUNNITS TAXI I STÖLLET SÅ HADE VI JU TAGIT DEN!

Jag fick förklara mitt problem på fem minuter. HUR I HELVETE FÖRKLARAR MAN 2½ ÅR AV SITT LIV PÅ FEM MINUTER?
Det enda jag hann berätta om var störtblödningarna och cystorna samt att jag blivit sjuk igen och inte haft såhär sedan i somras.

De frågade om jag hade cystor nu, men hur i helvete ska jag kunna veta det utan en undersökning? Och de frågade om jag fortfarande blödde, varav jag svarade att det slutade blöda idag. 
Varav de inte tyckte att det inte var så farligt då.

 

Sedan säger de att vi ska ringa till sjukhuset imorgon och att vi får sova så gott.


Tror de att vi har tråkigt och ringer eller? Man ringer för i helvete inte till ambulansen om det inte är allvarligt.

 

Jag är så jävla trött på att ha det såhär, att aldrig kunna må bra fysiskt. Visst, man lär sig leva med det efter 2½ år, men ska man verkligen behöva lära sig något sådant redan som liten 17åring? Som 17åring ska man längta efter att bli 18 och myndig, inte efter att bli frisk.

Nu fyller jag snart 20 och det är fortfarande likadant.

Förra året i februari så hade jag hunnit uppnå högkostnadsskyddet. Och ni som känner mig vet vilket jävla helvete jag haft med den här skiten. 

Jag är så jävla trött på min kropp och på sämst sjukvård så jag snart har ihjäl någon.
Trött på att ha det såhär och behöva avstå från så många saker som jag verkligen vill göra, på grund av det. Att nya människor kan uppfatta det som att jag dissar dem, är världens bitch eller dylikt. 

 

Jag vill bara bli fixad.

 

 Nu ska jag smälla i mig mina sista mediciner samt alla jävla värktabletter som jag har, så jag pallar en dag i fjället imorgon. Natti.

 

Yes, bah bra:

 

 

Sara var här i helgen. Det var jävligt skönt. Har saknat henne så mycket. <3
Dock åkte hon hem ganska nyligen. Tråkigt.

Var så sjukt trött imorse så jag råkade komma 10 minuter försent - för att få veta att vi är lediga idag. 

Hade fått paket också.
Hade för övrigt ett helt okej sportlov.
Funtar på Åland om någon vecka.

Får finbesök imorgon.

 

Nu har jag inget mer att berätta.

Hejdå världen!

 

 

Sitter och kollar igenom oerhört gamla bilder från min bilddagbok (eller daywievs som det heter nu för tiden) och blev väldigt sentimental.
Hittade en massa bilder på mig och Elias. 

Snart har det gått ett år sedan olyckan inträffade. Och jag har fortfarande inte hälsat på dig på sjukhuset. Inte en endaste gång.
Jag har varit så rädd. Jag är redan rädd för sjukhus i sig, men även rädd för att jag kommer bryta ihop så fort jag träffar dig. Jag känner mig som världens sämsta vän. 
Men jag lovar dig att jag kommer att hälsa på dig snart. Så snart som möjligt.
Oavsett hur rädd jag än är.

Jag minns tidigare på dagen (eller om det var dagen innan, dessa dagar är väldigt suddiga) innan olyckan inträffade. Vi alla satt på Skarven och var på väg hem från stan.
Vi hade varit på antingen Arken eller Kino, eller både och för vissa. Vi satt och berättade saker om kvällen och skrattade. 

Om jag hade vetat då att jag inte skulle få se dig skratta på nästan ett år, hade jag verkligen tagit hand om ögonblicket.

 

Jag saknar dig Elias och tänker på dig varenda dag som går.

(Bild från sjuan)