Waiting for Superman

She’s talking to angels,
Counting the stars
Making a wish on a passing car
She’s dancing with strangers,
She’s falling apart
Waiting for Superman to pick her up
In his arms
She’s waiting for Superman...
 
...to lift her up and take her anywhere
Show her love and flying through the air
Save her now before it’s too late tonight
She’s waiting for Superman



 
 

En.

En svårsmält dimma med klingande kristallglas.
En ensam trubadur med sorgsen blick.
En skrattsalva av dess bästa slag.
En pojke med kalla tårar.
En snötäckt uppfart. 
En ljusstake med svajande ljus. 
En grönskande äng utan växtlighet.
En lövfylld stig.
En krossad flaska med rinnande innehåll.

En ensam värld med för många spelare.
 
 
 

Nostalgisk sentimentalitet.

Man hör en låt och hundratals bilder studsar runt i näthinnan. Man hör ett ord, ett speciellt tonläge och en röst varav magen knyter ihop sig över smärtan som faktiskt existerar över förändringar. 
Man känner en svag doft av kanel och plötsligt ser man inte bara personen framför sig, utan man känner den. Känner dennes skratt mot trumhinnorna. Känner skarpa leenden i ögonvitorna. 

Man går runt och nynnar på "oo ee oo ah ah ting tang walla walla bing bang".
Man vandrar längs Systembolagets hyllor och sneglar lite försiktigt efter Red Cat.
 

Man dricker rött vin och lyssnar på Silver and Gold och plötsligt kommer hela ens femtonåriga liv tillbaka. 
 
Och så sitter man där. Salongsberusad, bitter och ensam medan man undrar vad fan som hände.
Och bara tittar på bilderna. Går igenom gamla bloggar, bilddagböcker och allt därtill.
Medan man skrattar, skäms och saknar.



 
 

Nadina Karlsson

RSS 2.0