Ett vitt täcke av den finaste dun. Värmen. Kärleken. Renligheten. 
Skakande likt ett akut anfall. Blod som vill pumpa sönder venerna. Svett som tränger genom huden.
En svart demon som ligger bakom bröstkorgen och skriker.
Ett horibelt kontrast. Fruktansvärt kaotiskt jävla kontrast.

En grym och ljus renlighet där problemet inte längre är ytlig smuts. 

Pedantism och perfektionism. 
Men bland dunet ligger trasiga skor och blödande själar.

 

 

 

I luften känner man spänningen i den kalla passionen. En brinnande lust fylld av begär. Ett begär fyllt av lust.

Hjärtat är på rundgång och pulsen stramas åt. Som när man håller andan för att lyssna med spetsade öron och stirrig blick. 

Likt ett stryptag följt av en kallblodig tystnad. En tystnad som varar i tre hundradelar men känns som tio minuter. En tystnad där klockuret stannar och sekundvisaren förflyttas med en minimal hastighet. Ljusets hastighet har upphört och det enda som hörs under dessa tre hundradelar är ett fnittrande knaster i glödlampan. Därefter mörker. Mörker och en kallblodig tystnad. 

Paranoida ögon skiftar åt alla tänkbara håll och kanter. Ljusets hastighet återtas och speglas i ögonens svischande. Svischar efter det otänkbara. Svischar efter alla dessa "tänk om". Hjärtat pulserar likt ett mushjärta. Ljusets hastighet, vad är det? Hjärtat pulserar i mörkrets hastighet. 

Innanför bröstkorgen är handlingarna identiska med ett kolossalt traktordäck som fastnat i leran och försöker komma upp. 

Gittarsträngar gjorda av nervtrådar. Och de spelar på dem med lidelse för musik. Kroppen slutar fungera och allt som finns kvar är den kallblodiga tystnaden. 

Det är då det känns i lufen. Det är då spänningen i den kalla passionen tas fram. 

Och det är i den spänningen jag sitter och väntar. 

Inte på kärlek. Inte på makt. Inte på pengar.

Utan på snöflingor. 
Röd snö av vita kristaller.

Minus 100 celsius, baby!

Nu är det oktober. En månad som jag älskar just därför att det är en rosa månad. Och som ni vet så älskar jag rosa. Och att stödja Rosa Bandet. Det är även en månad då jag försöker bära extra mycket rosa på både kläder, läppar och naglar.

Jag har inte fått tag på något Rosa Band än, då det närmaste säljs på ICA vilket är en bit härifrån. Men jag ska ta tag i det så fort som möjligt. Årets Rosa Band är även oerhört snyggt. 
Jag brukar sätta in pengar till cancerfonden då och då, vilket jag även tycker att ni alla ska göra. UTAN att skryta om det på Facebook för att känna er duktiga. Gör det av ren, själslig vilja istället för bekräftelsebehovets vilja.

Är ni för snåla för det, tycker jag att ni kan köpa rosa produkter istället. Det kostar bara någon krona extra. 
De rosa produkterna är allt ifrån mellanmjölk, ägg och grönsaker till klädkollektioner, hudsalvor och kaffe. Det är inte så svårt att missa. På det sättet stödjer ni bröstcancer med några kronor. 
Allt stöd är bra stöd. 

 

Det finns tre saker man aldrig ska göra.

1. Såga av grenen man sitter på
2. Tända eld på sig själv
3. Läsa gamla blogginlägg

 

Den senaste punkten är ungefär detsamma som att tända eld på sig själv eller såga av grenen man sitter på.
Man läser igenom sitt liv som varit. De bra stunderna såväl som de dåliga.
Man ser vägar man skulle gått, chanser man skulle tagit och alla val som man gjorde fel. 
Människor man skulle knytit hårdare vid, middagsbjudningar man skulle gått på och människor man inte skulle låtit gå. 
Jag gick leende igenom blogginläggen tills jag fann en text jag skrev för exakt tre år sedan:

Jag förstår inte hur jag tänkte då jag skrev att jag inte ville mista allt för att fortsätta drömma. För det jag gjorde i den sekunden var just att mista allt för en värld jag inte ville vara i. Och likt förbannat fortsatte jag drömma lika mycket som jag gjort i sju år.

Skulle jag ha vandrat längst den stigen, skulle jag absolut inte sitta i en jävla skog och pimpla rödvin för mig själv.