I luften känner man spänningen i den kalla passionen. En brinnande lust fylld av begär. Ett begär fyllt av lust.

Hjärtat är på rundgång och pulsen stramas åt. Som när man håller andan för att lyssna med spetsade öron och stirrig blick. 

Likt ett stryptag följt av en kallblodig tystnad. En tystnad som varar i tre hundradelar men känns som tio minuter. En tystnad där klockuret stannar och sekundvisaren förflyttas med en minimal hastighet. Ljusets hastighet har upphört och det enda som hörs under dessa tre hundradelar är ett fnittrande knaster i glödlampan. Därefter mörker. Mörker och en kallblodig tystnad. 

Paranoida ögon skiftar åt alla tänkbara håll och kanter. Ljusets hastighet återtas och speglas i ögonens svischande. Svischar efter det otänkbara. Svischar efter alla dessa "tänk om". Hjärtat pulserar likt ett mushjärta. Ljusets hastighet, vad är det? Hjärtat pulserar i mörkrets hastighet. 

Innanför bröstkorgen är handlingarna identiska med ett kolossalt traktordäck som fastnat i leran och försöker komma upp. 

Gittarsträngar gjorda av nervtrådar. Och de spelar på dem med lidelse för musik. Kroppen slutar fungera och allt som finns kvar är den kallblodiga tystnaden. 

Det är då det känns i lufen. Det är då spänningen i den kalla passionen tas fram. 

Och det är i den spänningen jag sitter och väntar. 

Inte på kärlek. Inte på makt. Inte på pengar.

Utan på snöflingor. 
Röd snö av vita kristaller.

Minus 100 celsius, baby!