Nostalgisk sentimentalitet.

Man hör en låt och hundratals bilder studsar runt i näthinnan. Man hör ett ord, ett speciellt tonläge och en röst varav magen knyter ihop sig över smärtan som faktiskt existerar över förändringar. 
Man känner en svag doft av kanel och plötsligt ser man inte bara personen framför sig, utan man känner den. Känner dennes skratt mot trumhinnorna. Känner skarpa leenden i ögonvitorna. 

Man går runt och nynnar på "oo ee oo ah ah ting tang walla walla bing bang".
Man vandrar längs Systembolagets hyllor och sneglar lite försiktigt efter Red Cat.
 

Man dricker rött vin och lyssnar på Silver and Gold och plötsligt kommer hela ens femtonåriga liv tillbaka. 
 
Och så sitter man där. Salongsberusad, bitter och ensam medan man undrar vad fan som hände.
Och bara tittar på bilderna. Går igenom gamla bloggar, bilddagböcker och allt därtill.
Medan man skrattar, skäms och saknar.



 
 

Kära vänner

Har helt enkelt inte haft tid att sitta vid någon dator, det är ursäkten jag ger er läsare.
 
Kom till Åland för en timme sedan. Bor i stan hos mina favoritpojkar; broder & pyssling AKA bästis.
Kim har somnat och jag dricker vodka och slöar lite. 
 
Har varit i Sverige i två månader.
 
Nu orkar jag inte skriva mer, har rest i 16 timmar.
 

Mr Brightside

 Denna låt har alltid varit och kommer alltid att betyda mer för mig än vad någon annan låt någonsin har gjort.
 
 



Jag kommer aldrig berätta varför. Men jag kan säga att nedanstående text som jag skrev som en förvirrad 16 åring, hör ihop med låten:
 
Snöflingor yr omkring. Snön glittrar, vi står där. Och gör allt annat än pratar.
Jag ligger på vägen, kollar upp på stjärnorna. Du ber mig följa med. Men vi båda vet att det inte kommer att gå.
Mörkret faller, vi sträcker våra vinglas mot varandra, förenas i en evig skål. En skål att minnas för livet.
Du vänder dig mot mig, viskar att jag är vacker. 

Lösögonfransarna täcks av snöflingor. Bakom busken tar jag upp de vinflaskor jag kylt ner. Vi ska mötas samma kväll. Det är kvällen som det kommer att ske. Det är kvällen som det kommer att gå. Det har jag bestämt.
Jag hoppar in i din bil. Ingenting blir som planerat, men ingenting blir heller som förr. Vinet som vi dansade ner i våra halsar, kurrar i magen. Väntar på mer. Alla är arga. Alla är besvikna. Och inte ens jag själv förstår mig på mig själv.

Jag slänger mig ner i snön, skriker så länge som jag kan. Det är verkligt. Jag drömmer inte. Jag kommer inte att kunna gå tillbaka. Det kommer aldrig att bli som förr.

Hej, mitt namn är hav, men du kan kalla mig för vatten. Orden tränger in. En scen blir som den ska. Livet färgas grönt och sista tonerna av Mördarna, ligger kvar i flera år. Den ljusa sidan. Jag är herr ljussida. Och jag kommer ut från min bur.

Tar upp telefonen. Smsen flöder in. Precis som våran dans. Dansen på höga berg och ljumma vindar.
Dina läppar viskar dun. Mjuka som dunkkuddar. De viskar som snäckorna där man hör havet.
Du är på havet. Du ropar och skriker. Du lånar det heligaste och tar med mig på äventyr. Jag blir sjuk och du bryr dig.

Jag lurar dig. Jag skrattar åt dig. Jag slänger mig i din famn och känner lukten av thaimat. En rätt du ofta kommer att leva för. 
Jag tuggar fradga och äter mandariner. Spelar enhörning och pratar med dig.
Luften färgas svart och allt blir kvavt. Andningen upphör och fåglarna sjunger inte längre. Tårar fryser till is. 
En tår på bussen. En tår i sängen. En tår i skolan.
Limesaften tränger sig in i mina djupa betar och stannar i mitt nervsystem. Varje nervrörelse har sin historia.
Hatar moses och allt därtill. Avregistrerar mig från världen och skjuter ditt flin.

När snöflingorna slutar yra och solen blir gul. Bladen blir gröna och fåglarna sjunger vackra melodier, står jag och dricker Leffe. Skönheten beträffar dig. Du drar med mig på äventyr. 
Känner min ilska, antyder mitt hat. Vart har du varit? Blivit serverad på silverfat. 
Sliter i mig. Knuffar mig. Allt hat omvandlas till saknad. Vart har du varit med silverfaten?

Ringer dig. Förklarar att jag aldrig trodde att solen skulle komma upp igen. Du gick runt utan någon aning om hur du skulle ta dig till väga. Ingenting ville bli som förr. Ingenting är jag. 

Möter dig i en dans. Inser att vulkanen aldrig hade en chans. Gör ett skärmklipp. Du visste aldrig. Femhundra balla sakers längtan. Hämndlysten. Sårbar. Älskad och begravd.
Hämnden finns. Hämnden har sin baksida. Baksidan är solen som går upp. Du är vaken. Jag är vaken. Jag väckte dig. Dina leenden förvandlas till tårar. Vad gör jag om inte sårar?

Ljuger för dig. Med sanning. Sanningsljuger för dig med ärlighet. Det ingen vet. Det ingen får veta.
Sms. Sms kunde ej levereras. Du skulle aldrig få veta. Ingen skulle aldrig få veta. Bara jag i hela universum.
Där mycket betong och mycket blommor stod. Grönskades någonting så mycket. Bedrog. 
Du förstod inte ängslan och hatet. Jag förstod. Nästa gång finns det inget.

I flera år så solklart. I flera år så mycket obehag. Alla hot. Alla bråk. 

Dricker kaffe. Med han, han och hon. Hororna knullar bättre där maten serveras. 
Glöden brinner och brasorna är slocknade. Chansen togs aldrig.
 
Livet hade kunnat vara mitt. Istället ljuger min vän om chanserna denne fick. "

Trying to dominate my hate

 (A day of Life, a night of Sex
I'm going through every kind of excess
Till I find myself hating the mirror
Where a Stranger sees me clad in terror)
 
 
 
 

A lullaby of personalities
Introduce another side of me
A demonic twist of Fate
Trying to dominate my hate
Whip my soul and caress my flesh
'til the whines melody still lasts
A burning wish, a lechery
There's a demon in me

I guess I will be falling,
I can't deny
Into a hole of fire that shines so bright

If I am ready for the calling?
I cannot tell
I'm reaching for the skies or the flames of hell

So the moment has arrived now, it sounds so strange
I though it would be different what has changed?

The love, the proud and the libertine
- remember what you were?
Has left his evil flowers for his Christine

...And with them all her sins

Whip my soul and caress my flesh
till the whines melody still lasts
A burning wish, a lechery
There's a demon in me

The dirty shameful and obscene
- so shameful Was that me?
Has dug a humid grave for another Catherine

...another name to sin...with...

Face the side of me that hates
The side of my disgrace
Where I could not step in

Thanks to all of you who had so much patience
And so much passion for my soul
You can't understand all the importance you had
And how much you have meant
To this little life that I have lived

And to all the rest to whom tried to bring me
Down and to wound my own trust
You stole my innocence destroyed ideals
And you need to be damned
I am cursing you from down below

Look me in the eyes
And face all my blinded hate
I would be afraid cause I will get ya!

Please, remember me and don't forget
Remember me for what I really was

You, a sweet verse of poetry
The flavour of a life that fades away

Time to say good bye, to finish what's undone
Time for a last kiss before she has gone
Save best for last?

Take another night another's passing by
Dark will cover all will eclipse and hide
The lives of all

You, a sweet verse of poetry
The flavor of a life that fades away

On that Night of Nights, She came my way
Under the rain, dirty with agony and pain
Death of sorrow, Death of misery
The scythe has fallen... was it for me?

Words of a drunken sailor

Tre ord, lyckliga men små
åt rätt håll de skulle gå
De slet upp rötter och rullade sig i jord
Utan en blekaste aning om att de var inblandade i mord
Tre ord, kassa men stora
skulle enbart duga åt en psykiskt sjuk hora
Tre ord, smutskastade vokaler
vandrade tillsammans med ytterligare en mördares pokaler 

Le.

Vet ni vad livet är?
Livet är det där eländet som pågår mellan fyllorna.

Varför förakta den som bedövad går genom fasor?
Varför upphöja ett smärtsamt vandrande genom glas till något ädelt, medan trösten håller sig borta och hånler mot dig, när du vrider dig i plågor?


Le, människa, le.
Låna av morgondagen.
Berusa dig.

 

 

Samer

Jag har blivit besatt av samer. Jag fullkomligt åtrår, älskar och attraheras av detta folkslag.
Helst ska de vara tvättäkta samer. Äga renar, ha samekläder och hela köret.


Allting började när jag var i Idre och läste på skylten under Idre-skylten, där det stod "Eajra" vilket betyder "Idre" på samiska. Då började jag och mor min diskutera samer och hon berättade om hennes ex som var same.
Och nu är jag besatt.
 
Jag måste skaffa mig en same. 
Finns det några frivilliga samer där ute så hör av er till mig, för vi har en del att diskutera. ;)
Nedan ser ni mig i en samemössa, så ni vet att vi är soulmates. <3
 
 
För er som inte känner mig bra: ta alltid min blogg med en rejäl nypa salt.
Dock inte detta inlägg. ABSOLUT INTE DETTA INLÄGG!
Hur jag än fortsätter formulera mig nu så kommer det fortsätta låta ironiskt.

Bilden drev jag nog med, men resten är sjukt sant.

Nuclear bitch

Don't believe these angel eyes, they will hurt you
don't believe this lovely smile
she's a devil in disguise and no goddes
she's the nuclear bitch
 
Her love is radioactive, don't get to near to her
cause you don't know that she's a nuclear bitch
she'll burn your hands and break your heart
she'll hurt your precious soul
you won't recover it's an open wound

She will contaminate you

Don't believe these angel eyes, they will hurt you
don't believe this lovely smile
she's a devil in disguise and no goddes
she's the nuclear bitch

So many other fools before have been right in your place
and more will follow, it will never end

She will contaminate you

Don't believe these angel eyes, they will hurt you
don't believe this lovely smile
she's a devil in disguise and no goddes
she's the nuclear bitch
 
 

ja

Fan i helvete vad jag saknar er alla.
det jkänns så konstigt då jag vet att jag intne kommer träffa er mer än en gång om året.
funtar på att dra från Stöllet. Jag hsar varit här alldeles för länge.
Verkligen. 
De har inte ens Systemet.

20 år!

Jag hade en jättefin födelsedag med tårta och trevligt sällskap.

Det fick mig att verkligen sakna mina nära och kära runt om i världen.
Detta var min första födelsedag någonsin som jag inte firade med mina nära och kära.

Och det fick mig även att inse vilket helvetes år jag haft. 
Att tvingas flytta från alla som någonsin betytt något - till ett sunkigt ställe i Falun, för att förändra mig och bli en good-girl, tvingas fly från mördare och HA till en liten stuga i skogen mitt i ingenstans och vara ständigt rädd och ständigt ensam. Tvingat mig själv till kyrkan flera gånger, för att behöva bevisa för omvärlden att jag är duktig nu. Fått veta att min vän råkat ut för en bilolycka. Varit sjukt paranoid och haft omänskligt dålig hälsa. Att ha blivit portad från min favoritkrog, blivi utnyttjad, anmält en människa för dråpförsök, blivit stalkad, fått omänskligt mycket kritik för min artikel åt Åbo Akademi, nästan drunknat i fyllan, kommit ur ett 2årigt förhållande, blivit både bättre och sämre i kroppen, fått vattkoppor, blivit mordhotad, flyttat tre gånger på fem månader, gått i två skolor på två månader, förlorat hus och vänner på Åland samt att inte ha den blekaste aning om vart jag ska vara i sommar.
 
 
Jag hoppas verkligen att det som hände under mitt 19de år, stannar där. 
För nu vill jag verkligen fortsätta må så jävla bra som jag gjort sedan jag flyttade till Värmland. 
 
 
Ovanstående bilder är alla tagna inom åtta månader. Vet inte om ni ser den enorma förändring som jag ser.

I'm just here in this dump for the game

Ahh, fuck it. Who am I shitting? 
 
I'm a pitiful sight, and I ain't all that bright.
I'm definitely not chiseled from stone.
I'm a cheat and a liar, no woman's desire. 
I'll probably die cold and alone. 

But just give me a chance, 'cause deep down inside, 
I swear I got a big heart of gold. 
I'm a monogamous man, no more one night stands. 
Come on, honey, let me take you home. 
 
So kiss me, I'm shitfaced.
I'm soaked, I'm soiled and brown. 
in the trousers, she kissed me.
And I only bought her one round.
 
 

Svensk sjukvård är lika inkompetent som åländsk

Jag är så jävla arg så jag snart har ihjäl någon. Känner hur adrenalinet pumpar sönder mina ådror.
Jag vet att jag inte skulle skriva om känslor här, men ni som känner mig vet att jag försöker kontrollera min ilska.
Det funkar bara om jag får skriva av mig.

Inatt ringde min kompis ambulansen åt oss för han hade svårt att andas och jag har det vanliga, som blivit värre.
I telefonen sa det att bara en av oss fick åka som patient, men att den andre kunde få vård på sjukhuset.
Det tog inte bara länge innan den där jävla ambulansen kom, utan de skulle först tjafsa om att bara en av oss fick åka, trots att hon i telefonen sa till min kompis att det var okej.
Min kompis sa att han inte behövde åka, men att jag behövde.


De kollade pulsen och tog tempen. Jag har förfan en temp hemma. Sedan sa de att ambulansen inte är till för att ringa när man behöver skjuts. WTF?! HADE DET FUNNITS TAXI I STÖLLET SÅ HADE VI JU TAGIT DEN!

Jag fick förklara mitt problem på fem minuter. HUR I HELVETE FÖRKLARAR MAN 2½ ÅR AV SITT LIV PÅ FEM MINUTER?
Det enda jag hann berätta om var störtblödningarna och cystorna samt att jag blivit sjuk igen och inte haft såhär sedan i somras.
De frågade om jag hade cystor nu, men hur i helvete ska jag kunna veta det utan en undersökning? Och de frågade om jag fortfarande blödde, varav jag svarade att det slutade blöda idag. 
Varav de inte tyckte att det inte var så farligt då.
 
Sedan säger de att vi ska ringa till sjukhuset imorgon och att vi får sova så gott.


Tror de att vi har tråkigt och ringer eller? Man ringer för i helvete inte till ambulansen om det inte är allvarligt.

 
Jag är så jävla trött på att ha det såhär, att aldrig kunna må bra fysiskt. Visst, man lär sig leva med det efter 2½ år, men ska man verkligen behöva lära sig något sådant redan som liten 17åring? Som 17åring ska man längta efter att bli 18 och myndig, inte efter att bli frisk.
Nu fyller jag snart 20 och det är fortfarande likadant.

Förra året i februari så hade jag hunnit uppnå högkostnadsskyddet. Och ni som känner mig vet vilket jävla helvete jag haft med den här skiten. 
Jag är så jävla trött på min kropp och på sämst sjukvård så jag snart har ihjäl någon.
Trött på att ha det såhär och behöva avstå från så många saker som jag verkligen vill göra, på grund av det. Att nya människor kan uppfatta det som att jag dissar dem, är världens bitch eller dylikt. 
 
Jag vill bara bli fixad.
 
 Nu ska jag smälla i mig mina sista mediciner samt alla jävla värktabletter som jag har, så jag pallar en dag i fjället imorgon. Natti.
 

Tyst och lyssna

Yes, bah bra:
 
 









Choose DIY and wondering who the fuck you are on a Sunday morning

Sara var här i helgen. Det var jävligt skönt. Har saknat henne så mycket. <3
Dock åkte hon hem ganska nyligen. Tråkigt.


 

Update

Var så sjukt trött imorse så jag råkade komma 10 minuter försent - för att få veta att vi är lediga idag. 
Hade fått paket också.
Hade för övrigt ett helt okej sportlov.
Funtar på Åland om någon vecka.
Får finbesök imorgon.
 
Nu har jag inget mer att berätta.

Hejdå världen!
 
 

Sentimentalitet

Sitter och kollar igenom oerhört gamla bilder från min bilddagbok (eller daywievs som det heter nu för tiden) och blev väldigt sentimental.
Hittade en massa bilder på mig och Elias. 

Snart har det gått ett år sedan olyckan inträffade. Och jag har fortfarande inte hälsat på dig på sjukhuset. Inte en endaste gång.
Jag har varit så rädd. Jag är redan rädd för sjukhus i sig, men även rädd för att jag kommer bryta ihop så fort jag träffar dig. Jag känner mig som världens sämsta vän. 
Men jag lovar dig att jag kommer att hälsa på dig snart. Så snart som möjligt.
Oavsett hur rädd jag än är.

Jag minns tidigare på dagen (eller om det var dagen innan, dessa dagar är väldigt suddiga) innan olyckan inträffade. Vi alla satt på Skarven och var på väg hem från stan.
Vi hade varit på antingen Arken eller Kino, eller både och för vissa. Vi satt och berättade saker om kvällen och skrattade. 

Om jag hade vetat då att jag inte skulle få se dig skratta på nästan ett år, hade jag verkligen tagit hand om ögonblicket.

 
Jag saknar dig Elias och tänker på dig varenda dag som går.

 
(Bild från sjuan)

Min kropp

Jag funderade oerhört länge på ifall jag skulle publicera detta inlägg eller inte. 

Just därför att detta är det mest personliga inlägg som jag har skrivit på denna blogg. Har aldrig tidigare skrivit någonting om känslor eller dylikt, just därför att denna blogg inte ska vara så personlig och även för att ingen bryr sig om känslor.
 
Men den senaste tiden så har jag inte mått så bra över min kropp. (Förknippa inte detta med att jag mår dåligt, för det är det sista som jag gör) Jag har känt mig som en flodhäst, trots att jag vet att jag inte är överviktig. Jag kan äta vad som helst och hur mycket som helst utan att gå upp i vikt. Har pendlat mycket i vikt, men aldrig gått över min standardvikt. 

Jag pratar alltid om att man ska vara nöjd med sig själv och vara stolt över det man har. Fokusera på de bra delarna och antingen skita i de sämre delarna, eller helt enkelt göra någonting åt det.
Men man ska inte klaga på saker som man kan lösa själv.
Vi svenskar har en tendens att klaga på ytliga saker såsom vädret. Vi kan inte styra över vädret, då känns det bättre att klaga på det. Har man ont så klagar man även på det. Just därför att vi inte kan göra någonting åt det. Men jag tycker inte att man ska sitta och klaga över sin vikt, när det bara är att lyfta på rumpan och dra ut på en springrunda.

Men vi människor fokuserar även på saker som ingen annan ens har ägt en tanke åt.
Oavsett hur man vrider och vänder på det, så är det bara du själv som ser det dåliga, mer än någon annan. 

Jag vet att folk förmodligen inte ens lagt märke till vissa av de saker som jag har komplex över. Men för att jag själv ska må bra, så vill jag se så bra ut som möjligt. Jag säger även alltid att jag alltid vill se bra ut. Oavsett om jag ligger med 40 graders feber, så pressar jag ändå ner mig i ett par tighta jeans och lägger på ett lager mascara. 
 
Dit jag vill komma, är att jag skiter i hur ni ser ut och vad ni gör för val. Men jag själv gör mina egna val utifrån hur jag känner och hur jag vill känna.

I somras var jag relativt neutral mot min kropp. Var inte nöjd men jag tyckte åtminstone att jag dög i krig.
Här nedan har ni bilder från i somras (failad brygga på andra bilden, jag vet):

 
 
Och här är senare på hösten:

 

Men därefter gick det utför. Som mina närmsta vet så mådde jag fruktansvärt dåligt när jag bodde i Falun, på grund av vissa anledningar. Vilket jag självfallet inte tänker berätta om.
Kroppen påverkades självklart av mitt mående. 

Nu när jag mår fruktansvärt bra igen, så har jag börjat satsa på att få den kroppen jag vill ha. Jag hade den inte i somras eller i höstas, så jag hoppas på att kunna ha den denna sommar.
Det är i alla fall en önskan som jag försöker uppfylla.
Som jag börjat uppfylla.

Och som jag hoppas att jag kan uppfylla. Vilket jag förmodligen kan om jag fortsätter i samma riktning som jag har gjort nu på senare tid. 
Känner mig verkligen piggare, gladare och fräschare nu när jag börjat komma igång med träningen.

Om jag inte gör någon progress alls, så kommer jag känna en oerhörd förnedring över att ha skrivit detta inlägg.
Därför skriver jag det. För att ha det svart på vitt, offentligt samt för att jag ska kunna gå tillbaka och läsa detta när jag någon dag inte har någon som helst motivation. 

Lyckas jag inte så flyr jag landet och gömmer mig i ett hörn med en massa tröstkäk.

Men... Wish me luck!



Och nedan får ni även en låt vars toner jag plågar mina trumhinnor med.

Rose garden

God kväll mina små hjärtans vänner. Jag befinner mig just nu på okänd plats. Imorgon ska jag till ytterligare en okänd plats. 
 
Näbahskojja. 
 
Är i Lima och ska till Malung imorgon.
I helgen var jag i Rånäs. Det var skönt, avkopplande och jag råkade även bli lite på lyset.
Imorgon kommer min syster. Blir nog HC i veckan.

Mina blogginlägg skriker verkligen av rolighet. 
Ber om ursäkt för att mina updates inte bara är få, utan även oerhört tråkiga. 
För er som gnager på fingrarna av nyfikenhet så kan jag även berätta att jag har en fruktansvärt brutal träningsvärk.


Jaja, peace and love och dylikt.
XOXO också.
Åsså godnatt på det.
 
 
 
 
 

Nostalgi

Om man kan vara nostalgisk över ett år som är så nära, men ändå så långt bor, så är jag fan det. Jag pratar självklart om 2011. 

 
 



Visste ni förresten av nostalgi ansågs vara en dödlig sjukdom förr i tiden?
Jag förstår nästan varför.

En redig update, typ

Så dagarna rullar på, jag är sjuk men pallade inte vara hemme ytterligare en dag utan att göra någonting alls.
Om någon vecka har vi sportlov, funtar faktiskt på att åka till Åland och hälsa på. Dock har ju Åland sportlov en vecka tidigare/senare/whatever så ingen kommer vara ledig och alla kommer att gå i skola eller jobba. 

Och nu kom jag även på att vi inte ens har huset kvar på Åland. Hähäh får tränga mig på hos mina vänner och väninnor i sådana fall. 

Och vet ni vaaad? Om några veckor kommer min efterlängtade Sara hiiiit! Är så glad så jag snart går sönder.
Ryktas även om att det ska vara "tjurfylla" i helgen. Askul!

Jamen, nu ska jag skriva om IPRED-lagen så ni får nöja er med denna lilla update, bloggar faktiskt mest för att mina vänner och släktingar vill veta vad jag har för mig i Värmland.
Åt bananpannkakor för första gången igår, för er som gnager på fingrarna av ren nyfikenhet på vad jag ätit. (Vet att ni är tusentals)
 
 
Jaja, fridens på er!
Ciao musi musi pusi pusi och allt vad det heter.
 
 

Nadina Karlsson

RSS 2.0